Han snörde av sig skridskorna. Tårna var iskalla.När han hade gett sig av hemifrån hade mätaren visat på minus 19 grader.
Det var ovanligt kallt för att vara Stockholm. Kylan trängde sig in i märg och ben på ett helt annat sätt än den gjorde uppe i Piteå där han bott till för ett år sedan. Där var luften mycket torrare och nollgradigt i Stockholm kunde nästan kännas som 30 minus i Piteå.
Han var ensam på isen. Stockholmarna höll sig hemma såna här frysdagar.
Men räddningen var nära. Tårna skrek efter värme och han visste att den fanns på nära håll.
Klassen hade varit på studiebesök på Edvard Andersons växthus i Bergianska trädgården härom veckan. Då hade han inte varit särskilt sugen på att gå dit. "Ett gammalt växthus med en massa blad i", hade han tänkt. Sånt som hans mamma skulle falla i trance inför.
Men det var inte alls som han hade trott. Innanför portarna blev han som förflyttad. Ute var det grått och trist, men där inne berusade dofterna honom. Det kändes som när han stigit av flygplanet på Madeira förra året. En varmblöt luft slog emot kroppen och den doftade starkt och inbjudande. Men det här var ännu mycket mer, mycket varmare och mycket mer överraskande.
Han hade älskat dofterna och värmen som var så annorlunda den svenska sommarvärmen. Julrosorna var stora som träd, bananträden hade hängande fruktklasar och kaffebuskarna doftade nybryggt när han gnuggade på bönorna.
Det var detta underbara som hans isande fötter längtade så intensivt efter.
Att få sitta där och tina upp samtidigt som magen fick en het kopp te.
Därför blev han väldigt snopen när dörren inte gick upp, hur mycket han är slet och drog.
Rasmus tyckte att han såg någon där inne och hojtade och bankade. Men ingen kom och öppnade och han svor så att det osade.
Minuterna tickade på och Rasmus stod som fastfrusen. Han orkade inte ge sig av över isen igen. Det var han för trött för. Han bara stod där och väntade.
Till slut sjönk han ner på knä i den hårda skaren. Fötterna var genomfrusna och tårarna på kinden hade frusit till istappar. Plötsligt visste han inte hur länge han hade stått så där. En minut? En timme? Tiden kändes oviktig.
Han ville bara in, något annat kunde han inte tänka på.
– Jag skulle göra vad som helst för att få dörren öppnad, tänkte han. Vad som helst! Jag ska bli snäll mot min lillasyster. Jag ska plugga mer till proven.
– Åh gud, hjälp mig! Fan också, skrek han. Jag tror jag fryser ihjäl. Gör mig en liten tjänst och släpp in mig i värmen.
Han visste inte riktigt varför han stod där och pratade för sig själv. Och han förstod inte riktigt varför han inte gjorde något åt sitt problem. Att bara stå där och vänta gjorde ju inte saken bättre.
– Va ä dä du säger pojk?!? Man skall icke missbruka herren guds namn. Så står det i skriften.
Rasmus ryckte till och vände sig om. Men ingen fanns där.
Han hade ju tydligt och klart hört rösten. En djup mansröst med en dialekt som lät som hans farfars.
– Skåda uppåt så ska du se ljuset, skrattade rösten.
– Är jag i himlen nu? tänkte Rasmus. Är det gud som pratar?
Han tittade upp och där satt mannen uppe på det lilla taket ovanför ytterdörren.
– Varför är det inte öppet, frågade Rasmus som var för frusen och trött för att undra vem gubben på taket var.
– Du och jag ä de enda förtappade varelser som går ut en sådan häringa dag.
Kölden är ju sträng för en liten stalledräng som du.
– Vad snackar du om? huttrade Rasmus.
– Jo grabben, jag säger bara att vi två tillhör den utvalda skara som ska få hälsa på hos lilla Victoria i dag. Hon kommer att bli själaglad.
Rasmus tittade länge på mannen som pratade en massa ord som han inte förstod. Han funderade på vad han skulle tycka om honom. Var han helt galen?
Eller var det ett sånt där speciellt exemplar som egentligen var kul, fast annorlunda alla andra.
Nu var det inte så mycket att tänka på. Det var bara att följa med mannen som pratade som en gammal präst. Mannen som var klädd i en lång, svart rock fylld av skramlande verktyg. För nu hade han precis sagt till honom att följa med. Bara han inte åkte fast för inbrott, vad skulle gubben annars med alla verktygen till?
Rasmus hasade efter den gamle mannen. Han tyckte att det var konstigt att gubben studsade fram så lätt. Stegen var inte alls lika stela som hans ansikte. Det var märkligt att se hur han nästan ljudlöst smög fram över den vita snön.
Men Rasmus brydde sig inte. Nu var han så hungrig och trött och isande kall så att han följde med vem som helst vart den ville.
– Vaktmästare, förklarade mannen när han skramlade med en nyckelknippa med rostiga och stora gamla nycklar.
Det kändes lugnande. Det var ingen inbrottstjuv han hade träffat på. Och ingen ful gubbe heller. Lite konstig verkade han. Men inte särskilt ful.
De stod framför en dörr till ett litet runt växthus några hundra meter frå det stora som var stängt. Nyckeln vreds ljudlöst om och dörren gled upp utan ett enda knarrande. Ännu mera konstigt, tänkte Rasmus. Dörren såg ju så gammal och skrapig ut.
Inne i värmen stannade han till. Någonting kändes fel där inne. Men han kunde inte säga vad.
Gubben hängde av sig rocken på en stol framför sig. Och så sa han:
– Häng av dig, så skall du bli skärskådad".
Rasmus förstod ingenting av gubbens konstiga ord. Han såg en stor rund bassäng som nästan tog upp all plats i det lilla huset. Mitt i bassängen ståtade en enormt stor blomma.
– Enda exemplaret på vår planet, sa gubben.
– Vad är det för sort, frågade Rasmus.
– Världens enda Victoriablomma, sa gubben. Världens äldsta växt, världens största bladfoting.
– Stor! sa Rasmus och kände att känseln i tårna började komma tillbaka.
– Ja, men den saknar någon, sa gubben. Hon saknar någon som kan mata henne.
Och jag undrar om du vill bli den utvalde.
– Visst, sa Rasmus. Bara jag slipper frysa.
Det var varmt och skönt i rummet, men någonting kändes fortfarande olustigt.
Det var omöjligt att säga vad det var, men plötsligt hörde han ljudet.
Ljudet av rädsla mumlade genom rummet. Han kunde inte höra varifrån det kom.
Det fanns inga andra människor där.
– Hon hungrar, sa gubben.
– Jaha, sa Rasmus.
– Och du kan känna dig stolt över att bli hennes räddning. Du förstår den här blomman hade inte varit ett av världens största underverk om det inte vore för er barn.
– Brukar barn mata henne? frågade Rasmus.
– Ja, det kan man säga.
– Vad menar du egentligen? frågade han.
– Det vet du nog.
Men Rasmus såg så frågande ut att gubben inte kunde låta bli att le.
De satt där tysta bredvid varandra och väntade. De lyssnade efter det där märkliga mumlandet som kom tillbaka då och då.
– Vad ska jag mata henne med? undrade Rasmus.
– Det förstår du nog när det väl blir dags, sa gubben.
– Men när?
– Alldeles strax, skulle jag tro.
Mumlandet ökade i styrka och han hörde ett plask bortifrån bassängen.
Rasmus såg någonting grönt krypa över bassängkanten. Ett djur, tänkte han först. Men så såg han sugkopparna. Det var blommans rot som långsamt rörde sig närmare och närmare.
Han kunde inte komma sig för att skrika. Han kunde inte förmå sig till någonting. Det var som om han var drogad, men han hade varken ätit eller druckit sedan han kom in i det lilla växthuset.
Han kände samma ingenting-känsla som för någon timme sedan i snön. Och återigen visste han inte hur länge han hade suttit där. För ett tag sedan funderade han på vad hans mamma skulle säga när han inte kom hem till middagen. Men nu hade han slutat oroa sig för det.
– Mat! ropade blomman vars rot nu bara var några meter från hans stol.
– Maaaaaaaaaaaaat!!!
– Nu är det dags för dig, sa gubben.
– Kan jag gå hem sen? stammade Rasmus oroligt.
– Visst, du kommer att gå hem som smör på en nykokt potatis, skrattade gubben så att det ekade.
– Och när du pratar om att gå hem så tänkte jag faktiskt låta dig ta hand om matningen på egen hand, fortsatte gubben. Jag går hem till frun och barnen.
Jag orkar inte se på en gång till.
Snabbt som en vessla slingrade han sig ur stolen och innan Rasmus han säga ett ord hade han hunnit öppna och stänga ytterdörren och så hörde han rasslet från nyckelknippan.
– Vad gör du?!? Varför låser du dörren, ropade Rasmus.
– Unge pojke, du ska inte tro att du är speciell på något vis. Det har varit många före dig, hörde hon vaktmästaren ropa genom nyckelhålet.
– Vadå speciell? Släpp ut mig nu!
Rasmus röst lät för första gången lite orolig. Han hade känt sig trygg här inne i värmen och efter ett tag tyckte han att gubben verkade helt okey.
– Jag kan tyvärr inte släppa ut dig just nu, ropade gubben. Detta är blodigt allvar, ingen lek, pojken min.
– Larva dig inte. Försök inte skrämmas, sa Rasmus och försökte hålla tillbaka tårarna medan han gick fram och ryckte i dörrhandtaget.
Gubbens röst blev plötsligt hård och kall.
– Kalla inte mitt livsverk för larv, unge vän. Jag har kämpat för Victorias överlevnad i 200 år. Utan en färsk barnunge varje år skulle hon aldrig ha klarat sig. Så du får tänka på att du gör någonting väldigt viktigt.
– Väldigt viktigt, tänkte Rasmus. 200 år! Vilket larv.
Längre kom han inte i tankarna. Han hörde hur det rasslade till i ett hörn av bassängen och gick dit för att se vad det var. Men rasslet kom snart från andra hörnet och tredje och…
Plötsligt märkte han hur blommans rotsystem slingrade sig över
bassängkanten. Roten som låg vid hans stol reste sig upp som om den luktade efter honom.
Han ryggade tillbaka och tog skydd bakom ett litet bord längs ena väggen.
Långsamt men säkert såg han hur hela växthuset fylldes av långa rötter som drog sig framåt över golvet med sina stora sugkoppar. Den gröna massan kom mot honom som en grön vägg, närmare och närmare, millimeter för millimeter.
– Tänk dig själv som ett forskningsdjur, hörde han gubben röst där utifrån.
Tänk på hur många som kommer att njuta av blommans prakt, tack vare dig.
Sedan släcktes lyset och han hörde bara rötternas rassel mot kakelgolvet.
SPÖKFAKTA
Bergianska trädgården är en gammal handelsträdgård som i över hundra år legat vid Brunnsvikens strand i Stockholm.
Där finns Edvard Andersons växthus med växter från andra länder. Där blommar alltid någonting och det är varmt och skönt året runt.
Ett paradis för blomälskare. Men det är de köttätande växterna som fått spökhistorierna att vandra.
En av dem berättar om hur ett barn på studiebesök blivit kvar i växthuset och aldrig återvänt därifrån. Det sägs om att det är de köttätande växterna som tagit sig ett skrovmål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar