spök slottet del 2

I den mörka skogen på Island finns det ett stort skrämmande slott. En gång för länge sedan bodde det en gammal greve där. David och några av hans kompisar åker förbi där varje dag efter skolan. En dag när de hade lunchrast så frågade David sina kompisar om de ville stanna för en natt och bo i spökslottet som de kallar det.

- Nej! svarade kompisarna. Är du tokig?! - Nej klart jag inte är. Det är bara ni som är fega! Svarade David med en kaxig och övertygande röst. - Ja, men mmh, eller hur, visst! Sa de andra grabbarna med en ironisk ton i rösten. - Men allvarligt, jag vill faktiskt veta om det spökar och vad som finns i det där läskiga spökslottet.- Ja, det kan faktiskt bli spännande, hängde en av grabbarna med, han hette Oskar.- Okej då höll en till kille med om Davids idé, den killen hette Alexander. - Ja, okej vi gör det sa den sista till slut som inte hade något annat val när det var tre mot en. Han hette Oliver. - Vi åker dit i morgon när det är Lördag för då kan vi sova där tills på Söndag och på helgen är det nog extra läskigt och spännande! föreslog David.- Varför när det är liksom läskigast? frågade Oliver med en darrande röst! - Därför att det är mycket roligare då! Svarade David. Dagen gick och de fyra pojkarna vaknade tidigt på Lördagsmorgonen i varsina hem. David gick upp, åt frukost och borstade sina tänder sedan ringer han till Oskar och pratar lite om dagen.- Kan inte alla fyra komma till dig? frågar David - Jo, det kan dom sen kan vi åka till spökslottet och sova där, men ska du ringa till Alexander så ringer jag till Oliver? frågar Oskar. - Visst,. Hej då ses snart jag ringer till Alex så kommer jag till dig sen! sa David. - Ses, hej då! Svarade Oskar. Dom la på luren och slog snabbt numret till den de skulle ringa till. DAVID RINGER TILL ALEXANDER: - Hej det är David, åk till Oskar nu sa David när Alex svarade. - Okej jag kommer dit snart, Hej då. Var det ända Alexander sa. OSKAR RINGER TILL OLIVER: - Tjena Oliver, det är Ogge. Kan du packa dina grejer som du ska ha med till spökslottet och komma till mig med en packad väska? Frågade Oskar. - Ja, okej! Jag kommer snart. Sa Oliver. 10 min senare: Nu har David kommit hem till Oskar men ingen av de andra har kommit. Ytterligare 3 min senare: Nu plingar det på dörren och in kommer Alex. David och Oskar sitter inne på Oskars rum. Då knackar det på rumsdörren och Alex kliver in i rummet. - Tja grabbar, hur äre? Sa Alex när han kom in i rummet. - Jorå, det är bara bra med oss, sa David. - Hur är det själv? Frågade Oskar. - Med mig är det bara bra, svarade Alex. 7 min senare: ”Knack, knack” hörs det från rumsdörren. Och in kommer…Oliver, han såg helt förstörd ut när han kom in i rummet. - Vad har hänt? Frågar vi när vi ser honom. - Inget, svarar han! - Okej sa Alex och David. - Men det är klart att det är någonting ser ni inte att det har hänt något, kolla på hans kläder, det är inte ens kläder längre, det ser snarare ut som trasor. Sa Oskar irriterat. - Okej då, jag säger, sa Oliver med darrande röst. Det…det…det…var…det stod någon hemsk vålnad ut-utanför huset och det var som att jag bara stelnade som att jag tok frös och sov för jag såg ingenting sen efter ett tag såg jag igen och då var det borta och jag såg ut så här istället. Sa han med läskig och darrande röst. - Okej grabbar hur många vill fortfarande åka till spökslottet? frågade Oskar. - Jag, sa David och Alex höll med! - Okej, jag också faktiskt, sa Oskar. Oliver fick offra sig ännu en gång till. De fyra grabbarna åkte till spökslottet. I bilden var det helt lugnt de såg ingenting som inte var sig likt förutom slottet. När de kom fram såg inte slottet ut som vanligt. Det brukade vara kolsvart i alla fönster men nu skymtade det ljus i nästan varje fönster. Men inte som en lampa utan skymtade som värmeljus i lyktor men det kan ju inte stämma för det finns inte en människa där inne. I alla fall ingen som skulle kunna tända ett ljus. Men det kan ju inte vara en lampa som lyst i hundra år för det var faktiskt så länge sedan greven hängde sig. Grabbarna klev ur bilen och när bilen hade åkt iväg så såg dom hur de mörka molnen sakta gled förbi den självlysande fullmånen på himlen. De gick efter den mörka grusgången med tunga väskor på ryggen. De öppnade den stora porten in till slottet då hördes ett knarrande ljud. Och från någon stans spelades en melodi från en gammal spökhistoria. När man hade gått in genom porten kom man in till en stor svart korridor närmsta ljus var en fackla som satt på väggen i slutet av korridoren. Bredvid facklan fanns det en dörr. Det stank döda djur i slottet. De går först och hämtar facklan och sedan öppnar de sakta dörren. Alla fyra grabbarna går sakta in i det kalla, mörka rummet. Det var helt bäcksvart i rummet men det fanns en liten ljusgnutta och det är värmeljuset som står i det lilla lilla fönstret och lyser. Det ser ut som att en mörkgrå skugga sveper förbi ljuset i det stora mörka rummet och med ens slocknar det lilla ljuset. - S- s- s- s- såg ni?! Frågar oliver stammandes.- Ja vi såg, sa de andra grabbarna. En ihålig röst viskar:- Så du har redan träffat mig Oliver ? Alla killarna blev rädda och David sa: - Ja det har han men du ska inte få göra det igen inte på honom eller någon annan av oss. - Inte ?! sa den ihåliga rösten. Då är det bäst att ni åker här ifrån NU!!! - Vem är du egentligen ? frågade Alexander med darrande röst. - Jadu bra fråga Alexander sa den ihåliga rösten. - Hur kan du veta våra namn sa han rädd och fundersam röst. - För att jag vet vilka ni är och jag har väntat på er i tretton år men nu när ni äntligen har kommit hit behöver jag inte vänta mer. Nu lät det inte som nåt läskigt spöke utan nu lät det mer som en vanlig kvinna. Pojkarna står som förlamade i dörröppningen men det har bara hört rösten och sett hur skuggan svept förbi. - Vem är du egentligen? frågade David. - Jag är… vem jag är ?! Det kan jag inte svara på. Jag har inget namn men jag är en kvinna. David ville inte få ett sådant dåligt svar så han går längst väggen i det mörka rummet och får genast de andra tre som en svans efter sig. Ett fasligt knastrande och knarrande hördes under deras fötter. Oskar tittar ner och ser ett fallet gammalt benrangel ligga på golvet och skräpa. Han ser att det inte finns någon döskalle på golvet så han tittar upp och ser huvudet hänga i ett rep. De går vidare och nu känner Oliver som går sist i ledet en lätt hand på sin axel. Han ville men ändå inte. Han ville vända sig om och kolla vad eller vem det är som tar på hans axel men han törs inte. Han vill inte se världens fruktansvärda eller äckligaste människa ta på honom. Nu kände han en andedräkt i sitt hår och tänkte att ingen död människa andas. Han vänder sig om och ser kvinnas som de pratat med när de kom in i rummet. Hon bar en svart klänning med luvan på huvudet hennes hår hängde i blodröda tovar ner från hennes huvud hennes ansikte var likblekt men det var väl kanske inte så ovanligt att ett lik ser likblekt ut men han tyckte att han kände igen henne. Men jag är tveksam och det kan inte ha varit oss hon har väntat på i dessa tretton år tänkte Oliver när han såg henne. - Hur känner jag dig och du mig? - Jag är den sura tanten som nästan jämt satt i kassan och jag har väntat på er för att hämnas, och nu har jag hämnats på er alla och det är redan morgon så kan inte du ta med dina kompisar och åka hem igen? så ska jag låta er vara i fortsättningen, jag lovar. - Okej visst, kom grabbar nu drar vi nu åker vi, ropar Oliver. De fyra grabbarna åker hem med sina saker, David hem till sig, Oskar hem till sig, Alexander hem till sig och Oliver hem till sig.