Chattaren

Alrika satt framför datorn som vanligt. Hon älskade att chatta med okända, se vad de hade för sig. Det spelade ingen roll att de flesta ljög om sig själva, Alrika brukade göra det också. Hon kallade sig ofta för Marie-Charlotte. Det var hennes drömnamn.
Nu hade hon fått upp ögonen för en som kallade sig Beppo A.
Beppo A. hade skrivit:

- VeM vIlL CHaTTa mEd Mej??

Alrika skrev snabbt :
- Jag! Jag heter Charlotta och är herrgårdsbarn, min far dog för några månader sedan och nu vill mor inte leva längre. Det är sång och glam varenda dag men inget är sig likt när far hvara borta.

Konstigt, tänkte Alrika. Händerna bara rörde sig. Det var inte hon själv som skrev! Hon darrade men fortsatte.

- JaG tYcKeR sYnD oM DeJ.
- Å, jag kände precis likadant när min bästa hvän Wajleth miste sin moster. Jag kunde inte trösta henne nog.

Det här började bli läskigt nu. Alrika brukade aldrig skriva "hvän" eller "hvara". Det var ett gammeldags uttryck, det visste hon. Men hon måste fortsätta, hon ville veta vad som skulle hända stackars Charlotta.

- JaG uNdRar En SaK. hUr KaN dU hA eN dAtOr?
- Jag bönade till mig det eftersom jag hvisste att det var på tapeten detta årtusende.
- Du Är En GaMmAlDaGs TjEj, ChArLoTtA.
- Jag är mycket gammeldags, ja, men mor är också mycket gammeldags.

Alrika ville inte vara med längre. Hon ångrade att hon någonsin hade gått in på chatten. Hon tryckte på krysset, men chatten stängdes inte. Hon försökte och försökte, men det gick inte.

- Jag måste gå ned och supera (äta middag) med mor och alla gäster.
- JaG oCkSå. GoNaTt.

Hjälp! Vad hände nu? Alrika kände hur hennes kropp sakta sögs in i datorn. Hon hörde ett elakt skratt. Sedan blev allt svart.

Alrika satt på en gammaldags stol framför en gammal Windows 95:a. Hon hörde en kvinna ropa:
- Charlotta! Kom ner, vi ska supera!
Hon hörde sig själv säga:
- Jag kommer, mor.

Alrika hade blivit Charlotta herrgårdsbarn.